Du bara kom, utan förvarning. Tänk om du bara försvinner, utan förvarning då också? Jag hoppade på tåget som hade Trygghet som slutstation och Dig som medpassagerare. Men tänk om tåget vänder och du går av? Jag vill inte det. En sån här förståelse från en annan människa har jag aldrig fått förut. Du bråkar inte på mig för att jag inte tycker eller känner som alla andra. Du respekterar och förstår mig. Det har blivit min senaste drog och jag vill bara ha mer. Jag trodde att jag skulle bli mätt på den känslan ganska snabbt, men hungern bara växer och växer inom mig, som en köttätande planta. Nu är rädslan för att du ska lämna mig störst av allt. Fast det här inte ens var meningen från början. Knasigt, det där.