Nihilism är det enda rätta! Haha, ironin. Jag ska fan bli nihilist. Förutom gällandes mord... och typ, våldtäkt. Annars låter det bra. Fatta vilken frihet, och fatta vilken problemfri vardag!

Snart ska jag fly verkligheten. Men först; ett blogginlägg.

Nu har jag suttit med fingrarna på tangentbordet i ca fem minuter utan att de rör på sig. Hmm... Snart kommer väl fantasin. Den brukar ju komma bara sådär! Nej, nu sprang en tanke förbi min hjärna. Ser till att fånga den och skriva ner den innan den försvinner.

Han är enkel. Komplicerad, för att han är så enkel. Den undermedvetna, komplicerade människan han är innerst inne, gör honom vacker, och intressant. Man vill ha mer. Han är så inbjudande och glad, lycklig. Han har hittat rätt i livet. Ändå, så är det något som får mig att fastna för honom. Fastän lyckliga människor oftast är väldigt ointressanta för mig. Något mörkt finns där, men man vet inte vad. Det gör det hela bara mer spännande. Jag skäms. Jag skäms över min, vad ska jag kalla det, beundran. Hur gör han? Man behöver bara titta på honom när han går ner längs gatan för att veta att han, han är speciell. Inte som alla andra. Han verkar leva i någon sorts utopi som vi andra inte har hittat än. Kanske är det därför han känner sig ensam från tid till tid. Kanske är det därför han ändå är så pass komplicerad, och trasig. Fast han kallar sig hel och spelar ett spel för att inte bli avslöjad att han inte är som alla andra. Men jag vet. Jag vet vem han är. Jag kommer dock aldrig få reda på allt om honom. För han finns inte. En sån människa kan ju bara inte finnas.