You don't need to bother;
I don't need to be
I'll keep slipping farther
But once I hold on,
I won't let go 'til it bleeds

Ni ska aldrig få mig att falla igen. Jag ska bara stiga längre och längre upp ur leran jag förut stod nersjunken i.

Jag sträcker på huvudet, tittar upp och känner solen värma mitt ansikte. Ett leende uppenbarar sig på mina läppar. Fastän läpparna fortfarande smakar salt. Mina ögon glittrar. Fastän ögonen fortfarande är uppsvullna och röda. Mina händer sträcker sig mot himlen och släpper in ljuset in i min kropp. Fastän knogarna fortfarande är såriga. Det kittlar i bröstet. Fastän det fortfarande är ömt där. Himlen är färgad rosa i gryningen. Gryningen till en ny dag, en ny början. Fastän vi fortfarande minns gårdagens vinterstorm. Fastän kråkorna kraxar i bakgrunden och skriker på mig, så hör jag inte dem. Jag ser bara min vackra värld. Jag andas in luften, smakar på den. Jag sluter ögonen, och då ser jag dig, du finns så nära mig. Det känns bra då. Jag är hel då. Jag hör din röst tala till mig, och tror nästan att jag drömmer. Är du verkligen här hos mig? Vågar nästan inte öppna ögonen. Sakta blinkar jag upp ögonen. Det var ingen inbillning, du är här! Du har faktiskt kommit till mig. Du ler mot mig. Ett bekymmerslöst leende. Du sträcker ut din hand mot mig. Utan att tveka tar jag din hand och möter din blick.
Nu är jag hemma.