Mår så jävla bra. :D

Ingen annan kommer någonsin att förstå. Men det som hände i fredags var det bästa. Jag blev så glad men ändå så ledsen. Det var ledsna tårar av lycka som kom. Tack, mitt hjärta, tack.

Idag fick jag avliva båda mina hästar. Vet inte vad jag ska säga, mer än att det här är en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag älskar dem båda två och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har inga hästar längre! De finns inte längre. I dag klockan 11 somnade de in, sida vid sida.

Jag kommer att tänka på sista gången jag träffade Stanley, min älskade vän som har varit i min ägo sedan 2006. Det var i förrgår tror jag, (har inte varit hemma sedan dess). Jag kom in i stallet och skulle ge dem sin nattmat vid tiotiden. Stanley låg ner i sin box, något som han aldrig gör annars. Jag gick in i boxen och satte mig bredvid honom och kramade om honom och berättade för honom hur mycket jag älskar honom. En vana jag har börjat med på sista tiden eftersom hans dagar mer eller mindre har varit räknade. Men annars så brukar han aldrig ligga ner. Vi hade det så mysigt och jag bara låg där och njöt av värmen från hans kropp. Den här hästen förstår mig. Han tittade på mig med sina stora, sorgsna ögon som jag alltid har skrattat åt för att de är så runda och stora, som på en seriefigur. Men nu var de bara sorgsna och  fyllda med ångest och smärta, som de alltid har de senaste månaderna, precis som mina. Jag satt där och myste ett tag, och sen gick jag vidare till Mac Flash, "Mackan" och klappade lite på honom. Jag önskar att jag hade umgåtts mer med honom den kvällen.

Det här är otroligt svårt för mig att skriva och jag gråter i detta nu, men jag måste får ägna i alla fall ett inlägg åt detta, åt mina älskade hästar. Jag älskar dem mer än ord kan beskriva. Även om mitt intresse för hästarna inte har varit så stort det senaste året eller till och med mer, så älskar jag dem av hela mitt hjärta. De har alltid funnits där (hamnar i ännu mer av ett chocktillstånd nu när jag måste skriva om dem i dåtidsform, känns helt overkligt!) för mig, oavsett vad. Jag vet, de är "bara" djur, men just de här två djuren, de förstod verkligen mig. Jag skojar inte, de gjorde verkligen det. Kalla mig galen, jag bryr mig inte. Jag älskar dem som fan och kan inte fatta att de är borta nu. Det är jobbigt nog att förlora en häst, men att förlora båda två på samma dag, det är fan fruktansvärt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Rest in peace, vila i frid mina älsklingar. Sov så gott. Jag älskar er av hela hjärta och kommer aldrig att glömma er. Ni var min första och starkaste kärlek och ni kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta.



Stanley. Han blev bara 12 år. Jag älskar honom. Jag älskar dig, Stanley. Du var min första häst och min första kärlek. Vi har så otroligt många grymma minnen tillsammans. Alla gånger vi har tävlat, race:at på ängarna och bara tagit det lugnt i skogen. Alla lugna turer i skogen, som gången jag trodde vi sprang på en björn och fick panik, men du var så lugn. Du lärde mig att våga hoppa igen, och du hade den finaste traven jag någonsin har sett. Du var så duktig och skulle ha kunnat gå hur långt som helst. Alla gånger vi tränade dressyr för tränare, eller bara hemma hos mig på ridbanan och jag störde mig på hur du skulle busa med mig för att du inte orkade ta i så mycket som jag ville. Eller när du sprang lös på ridbanan och ändå lyssnade på min röst när jag bad dig trava, galoppera, sakta ner, öka, stanna, och allt! Eller när vi bara gick runt, du var helt lös, men ändå så följde du mig som en svans! Jag blev så glad att du litade på mig så mycket att du ändå följde mig som en ledare. Eller alla gånger du lyckades rymma eller komma loss från hagen eller stallet och galopperade runt, jättenöjd, men ändå ALLTID kom tillbaka för att du inte ville vara borta från ditt hem. Eller när du slet dig loss för att kunna galoppera på ängen som vi andra precis hade galopperat på, men som du inte fick göra för att du hade ont i ditt ben. Men när du väl slet dig loss och galopperade runt där så såg du så himla lycklig ut! Så fri! Eller alla samtal som du har fått lyssna på när jag har varit ledsen, alla gånger jag har kramat dig och tänkt att du är bäst i världen, att du aldrig sviker mig. Önskar att denna grymma värld var snällare eller att jag fick följa med dig till himmelen idag Stanley! För jag saknar dig redan så himla mycket!!!!!!!!!!!!

Mac Flash, "Mackan". Gammelgubben som alla föll för, med sin charmiga svankrygg, och temperamentet som bara var godhjärtat och inget annat. Vem som helst kunde rida på dig, för du var så snäll! Du kände på dig när någon liten och/eller oerfaren satt på din rygg och då var du så himla försiktig. Du var så underbart snäll och god att man bara kunde älska dig. Jag minns hur mycket du älskade att hoppa, fast du inte var så duktig på det för att inget hade tränat dig på det. Men så fort vi skulle hoppa så spetsade du öronen och gav allt och såg ut som en liten unghäst! Eller när man släppte dig lös på ridbanan och du sprang runt och visade upp dig som en fin avelshingst, så vacker och energisk. Eller alla skogsturer med mina kompisar som du egentligen inte orkade med för din ålder, men det gjorde du ändå för att du tyckte att det var så kul att springa ute i skogen. Du lärde min bästa kompis, som i princip aldrig hade suttit på en häst förut, att rida. Du var så charmig och underbart god att jag bara kunde älska dig.Världens underbaraste häst. Jag älskar honom också. Jag älskar dig, Mackan. Tack för allt! Du har varit helt jävla grym och jag önskar att jag fick följa med dig till himmelen idag Mackan! Saknar dig redan massor!!!!!!!!!!

Ingen av er förtjänade att dö. Kan inte understryka nog hur mycket Jag Älskar Er! Ni är bäst och jag kunde inte begära finare, bättre, sötare eller snällare hästar!

Sov gott! Gone, but not forgotten <3<3<3<3

Nu är det sjutton dagar kvar tills jag inte längre är sjutton år. Sjutton dagar kvar tills jag blir vuxen.

Det slog mig härom dagen; jag börjar ju växa upp lite grann! Man väntar många långa år på att bli äldre, att fylla femton och få moppe, sexton och få övningsköra, arton och få gå på krogen eller något annat kul man får göra som myndig. Sen helt plötsligt är man snart framme vid det sista stoppet, man blir vuxen. Och helt plötsligt så ska man klara sig själv, ansvara helt för sina egna handlingar och alltid ta hand om sig själv. Nu har man inte ens sina föräldrar att falla tillbaka på. Med allt detta ska man dessutom ta studenten och veta vad man vill bli, plugga vidare, arbeta, resa, och växa upp ännu mer.

Jag har väntat så länge på denna dag att jag inte har märkt att jag kommer närmare och närmare den. Att jag knappast är beredd eller redo. Jag är fortfarande bara en liten skitunge som råkar vara mogen till sättet istället, men fortfarande liten, oskyldig och oansvarig på pappret. Jag vet ju inte vad jag vill med mitt liv! Jag har haft en dröm om ett yrke, länge. Men med tanke på min brist på energi det sista året så kommer betygen inte att räcka till det. Så nu står jag här, sjutton dagar kvar på mig att växa upp och bli vuxen (i alla fall på pappret). Och jag är inte redo. Inte någonstans. Det är skrämmande.

Jag vet att jag sa att det kändes som om saker och ting börjar ordna sig för mig nu, men ack så fel jag hade. Allt gick åt helvete under några jobbiga dagar. Men nu, NU kan jag faktiskt säga att saker och ting börjar ordna sig för mig. Och denna gången tror jag att det stämmer. Så jag är glad nu. Har en del stressmoment kvar, men det är lite mer "normala" saker, typ stress över plugget och så. Men det ska jag klara precis som jag har klarat allt annat.

Annars så har jag även lugnat ner mig lite grann också. Jag har hittat en person som håller kvar mig på jorden, men som också får mig att sväva när jag behöver det. Han är lika flippad och impulsiv som jag, men har också en viss ansvarsfullhet, vilket väl är vad jag behöver för att inte flumma ur totalt och inte palla med vardagen.

Nu ler jag mer.

Du bara kom, utan förvarning. Tänk om du bara försvinner, utan förvarning då också? Jag hoppade på tåget som hade Trygghet som slutstation och Dig som medpassagerare. Men tänk om tåget vänder och du går av? Jag vill inte det. En sån här förståelse från en annan människa har jag aldrig fått förut. Du bråkar inte på mig för att jag inte tycker eller känner som alla andra. Du respekterar och förstår mig. Det har blivit min senaste drog och jag vill bara ha mer. Jag trodde att jag skulle bli mätt på den känslan ganska snabbt, men hungern bara växer och växer inom mig, som en köttätande planta. Nu är rädslan för att du ska lämna mig störst av allt. Fast det här inte ens var meningen från början. Knasigt, det där.

Snart lov. Tagga! Halloweenfester incoming hela helgen, sen ytterligare en veckas ledighet! Underbart. Jag ska spendera min ledighet med alkohol, Nora, Petra, Elvira, Marre, A, Bamse med flera. Awesome! Plugg blir det också, men det gör inte så mycket. Har fått tillbaka min pluggenergi nu.

Jag känner att allt börjar lösa sig för mig just nu. Skönt som fan.

Jag blir så trött. Varje dag hör jag något i stil med "Detta får du inte avgöra själv, för du är inte arton", "Detta måste vi informera dina föräldrar om, för du är inte arton", "Detta får du inte göra, FÖR DU ÄR INTE ARTON!". Usch vad trött jag blir. De här sista månaderna innan jag fyller är och kommer bli ett mindre helvete, för ALLA jag känner är över arton, men jag är ensam kvar. Jag hatar, hatar, HATAR, att fylla år i December! Jag får inte göra någonting.

Klagoblogg? Nejdå. Haha

Jag har spenderat en MASSA timmar på plugg idag. Typ sju timmar! Galet ju. Jag börjar komma ikapp med plugget och det känns jättejätteskönt. Nu ska jag chilla och kolla på Vänner tills jag somnar så hörs vi imorgon i skolan (ohyes, produktiv som fan har jag blivit så jag tar till och med skoldatorn med mig till skolan nu för tiden!).

Godnatt på er! <3

Haha, herregud vilka flummiga inlägg det vart i natt. Hoppas att de uppskattas i alla fall! Nu sitter jag på pappas födelsedagsfest och dricker vin. Ska strax ner och vara lite social. Funderar på att dra ut ikväll (a) men jag får se, det verkar inte hända så mycket ikväll. Nej, nu ska jag ner och ha berusade samtal med berusade släktingar. Vi hörs senare!

När jag ändå är igång så kan jag passa på att skriva ner en av många texter jag har i min anteckningsbok. Åh, vad mycket tankar en jävla blogg kan innehålla!

Denna text skrevs i somras när jag satt på plattan och väntade på min dåvarande pojkvän.

Hon sitter ensam på plattan. Skadad fot. Skadade knän. Skadad själ. Trasig. Röker cigarett efter cigarett. Försöker ignorera det obehagliga pirret i bröstet genom att pumpa i sig gift. Försöker låtsas som om inget är fel. Destruktiv, är hon. Sviken, av sig själv. Sviken, av de som hon kallar sina vänner. Äcklad. Rädd. Folk stirrar. Ser hon konstig ut? Syns alla fel på insidan, även utåt? Eller är hon bara den typen av människa som andra vill undvika? Ser de henne, vänder om och vill bort från henne? Inget gör hon rätt. I hennes huvud ber hon om ursäkt till sina medmänniskor. Hon ber om ursäkt för sig själv. För att hon finns. Ingen kunde väl ana att det enda hon ville, det var att bli sedd för den hon är. Känna sig lika mycket värd som alla andra. Slippa folk som dömer och uppleva någon typ av kärlek från en annan människa. Leva i en värld där man får vara den man är.

Lär mig hur man lever. Hur man klarar av att gå, dag efter dag, med ett leende på läpparna, och det enda bekymret man har är om hur man ska kunna betala räkningarna den här månaden men ändå ha råd med en espressonmaskin.

Jag är sjukt avundsjuk på er som kan leva ett vanligt liv. Samtidigt är jag tacksam över att jag inte är som alla andra, det verkar vara så tråkigt. Men samtidigt tryggt. Men, trygghet är min största rädsla. Hur i all sin dar ska man kunna komma till den punkt att man är n ö j d ? Är det över huvud taget möjligt? Jag antar att det är vad alla går och grubblar över. När är man faktiskt nöjd? Jag menar, man vill alltid, alltid, ALLTID ha mer. Oavsett hur jävla mycket skit man har i sitt liv. Det är väl livets stora fråga. Men ni andra människor verkar leva livet som om det är det enklaste någonsin. Det förstår jag bara inte. Hur i helvete orkar man leva livet, spelandes ett spel att man är glad och lycklig? Och ni som inte ens spelar, hur FAN gör ni det?! Tänker ni inte en tanke på saker som inte är glada? Har ni inte gjort ett enda misstag i erat liv eller?! Hur fan får ni saker och ting gå ihop? Jag förstår i alla fall inte alls. Ni är välkomna att förklara.

Kan inte fatta att det var mer än sju timmar sen jag skrev nyss. Visst, det var ett tag sen, men inte visste jag att det var så länge sen. Skumt. Jaja. Skyller på dimman. Jag vet att ni älskar mina flummiga, berusade inlägg, för oftast blir de så djupa. Till exempel det jag skrev om My Little Pony. Om ni minns?

Ibland undrar jag varför jag ens bloggar, jag menar, är det ens någon som läser? Hmm.

Näe, jag har kul. Och nu ska jag vara social med folket här är som jag är med, för jag har ingen fantasi, inget att skriva om. Funderar på att publicera det här inlägget och sen börja om på ett nytt och se om jag har någon fantasi då. Eller så tar jag bort det här inlägget och börjar om helt. Nejnej, jag tror jag ska publicera det här inlägget. Fick en tanke, så den tanken kan ni läsa strax, i nästa inlägg.

Puss

Nu försvinner jag in i dimman igen. Eller, jag är redan här. För att inte avslöja hur berusad jag är så ska jag läsa igenom texten måååånga gånger för att inte ha några stavfel. Smart tjej ;)

Usch, den här dimman är självdestruktiv som fan, men det säger ju många att jag redan är. Mm..... dimma! Tredje gången denna vecka. Fyfan. Som min mycket äldre vän sa: "Jenny, bli inte som oss, du kommer fucka upp ditt liv och till slut kan du inte gå en dag utan alkohol!" Då sa jag bara att "jag fuckar upp mitt liv just nu, så kan jag leva ett hälsosamt liv när jag blir vuxen istället". Ikväll kör jag på denna livsfilososofi iallafall. Skål på er! Ni hittar mig däckad i ett dike i natt. Nejdå, ni hittar mig på dansgolvet i dimman, där jag hör hemma.

Puss och skål!